Individuell klimatetik

Oftast när vi pratar om etik och klimatförändringarna, eller med andra ord ‘klimatetik’, så antar vi att det är nationalstater eller hela generationer som är de relevanta aktörerna. Det finns flera anledningar till detta. Det huvudsakliga skälet är att klimatförändringarna är ett s.k. ”samordningsproblem” (på eng. ‘collective action problem’) som skapas av en enormt stor mängd individuella utsläpp av växthusgaser över tid. När vi ställs inför ett problem av denna typ så krävs ofta kollektiva lösningar; i sammanhanget är de flesta överens om behovet av ett globalt klimatavtal som tvingar samtliga aktörer ur denna och kommande generationer att agera gemensamt för att undvika farliga klimatförändringar. Nu är det väl känt att vi fortfarande saknar ett tillfredsställande sådant avtal – senast bevittnades detta i klimatförhandlingarna i Doha förra året.

I ljuset av detta kan vi ställa oss en annan klimaetisk fråga: hur bör jag som enskild individ agera i förhållande till klimatproblematiken? Har jag som individ skyldigheter att minska eller helt stoppa de av mina aktiviteter som leder till utsläpp av växthusgaser? Dessa aktiviteter har t.ex. att göra med mitt val av boende, uppvärmning, el-förbrukning, mina kostval (att äta kött eller veganskt), mina transportval (bil eller cykel, flygsemester till Thailand eller fjällvandring) och sopsorteringens vara eller icke-vara. Även om det kan verka samvetsgrant att cykla till jobbet, vara vegetarian och noggrant placera hårdplasten och det ofärgade glaset i två separata behållare så kan det tyckas insignifikant i sammanhanget. Vilken betydelse har det vad jag gör som individ vad beträffar klimatet? Oavsett om jag sorterar och cyklar eller ej så verkar vi gå mot de oönskade temperaturförändringarna globalt över tid. Samtidigt, givet att vi är ense om att vi som ett globalt kollektiv är skyldiga att göra de livsstilsförändringarna som ett globalt klimatavtal skulle resultera i, varför skulle jag då som medlem av detta kollektiv inte vara skyldig att göra min del alldeles oavhängigt om jag tvingas därtill genom ett avtal eller om andra göra sina delar?

En första fråga då: är de individuella bidragen som mina handlingar ger upphov till signifikanta eller försumbara för klimatproblematiken? Walter Sinnot-Armstrong har argumenterat att de är obetydliga medan John Nolt argumenterat mot honom med hjälp av enkel aritmetik. Nolt har till och med räknat ut lidandet som en genomsnittlig Amerikan är skyldig till genom sina utsläpp i termer av skadade/dödade framtida personer (1 till 2 st döda!). En mer moderat siffra presenteras av ekonomen och filosofen John Broome, han skriver att dina livsutsläpp kommer att utplåna 6 månader av ett friskt liv i genomsnitt, eller i monetära termer orsakar dina livsutsläpp skada motsvarande mellan 125 000 – 430 000 kr (eller 4 – 13 kr/ dag).

Det finns dock en hel del problem innan vi från Nolts resonemang skulle kunna dra slutsatsen att du som individ därmed är skyldig till dödandet av framtida personer. För det första är det mycket svårt att komma fram till en acceptabel mätmetod för vilka utsläpp som är ”dina” och som du därmed kan hållas ansvarig för. Är det t.ex. du som konsument som är ansvarig för att en produkt du köper har skapat en stor mängd växthusgaser i atmosfären genom hur den producerades, eller är det producenten som bär det ansvaret (eller är ni båda ansvariga)? Om du som individ saknar kunskap om de skadliga effekterna av dina konsumtionsval, är du fortfarande ansvarig (eller ansvarig till en mindre grad)? Om du är så illa tvungen att värma ditt hus för att inte frysa ihjäl över vintern, eller åtminstone för att inte förlamas av en lång förkylning, minskar det då ditt individuella ansvar för förbränningens negativa effekter? Givet att planet du åker med skulle ha flygit även om inte du bokat den sista platsen, på vilket sätt är du ansvarig för din del av flygresans utsläpp? Problemet är så klart inte bara relaterat till vilka av mina utsläpp som jag kan hållas moraliskt ansvarig för utan även mer grundläggande att vi saknar data om personliga utsläpp. Givet att vi väljer att utkräva ett personligt moraliskt ansvar för växthusgasgenererande utsläpp så är vi förpassade till att använda ett typ av nationellt genomsnitt som proxy (det kan tilläggas att strikta undersökningar och uppföljningar av vad varje individ faktiskt ger upphov till med största sannolikhet skulle leda till en rigorös och destruktiv kontrollapparat).

Det är ingen fråga om att de kalkyler som Nolt och Broome argumenterar för är fyllda med osäkra antaganden och som sades nyss verkar det svårt att överhuvudtaget undkomma det. Vi kan trots det med stor säkerhet säga att dina utsläpp över din livstid kommer att bidra till skada för framtida individer. Tänk på det på följande sätt om det hjälper: låt säga att det inte var växthusgaser som frisläpptes vid förbränningen av fossila bränslen utan att det istället var små järnkulor som slungades upp i atmosfären där de sedan stannade mellan 50-100 år. Varje gång du tog bilen till jobbet kunde du tydligt se dessa järnkulor stiga mot himlen. Sedan sa någon klok vetenskapsman att de som kommer upp måste också komma ner – dessa järnkulor kommer i sinom tid att regna ner över jorden och orsaka mycket skada; att bli träffad i huvudet av en sådan är direkt dödande och stora skador kan (men inte helt säkert) uppkomma oavsett var de slår ner. Du frågar dig om du som individ har skäl att låta bli att agera på ett sådant sätt som släpper ut järnkulor. Du vet inte säkert att dina utsläpp kommer att döda någon framtida person, kanske gör det de, kanske skadar de flera stycken, förkortar livet på någon, eller slukas de harmlöst av ett stort hav. Du frågar dig: ‘kan jag vilja att handla på ett sådant sätt så att jag riskerar livet på framtida individer för att kunna ta bilen till jobbet?’ Och svaret är nej. Trots den osäkerhet som finns om det konkreta utfallet av dina utsläpp har du som individ skäl att ompröva dina val som resulterar i dessa. Alldeles oavsett om ett internationellt bindande avtal som tvingar dig till att låta bli att släppa ut skadliga växthusgaser finns på plats eller ej så har du skäl att handla på ett sätt som inte innebär en allvarlig risk för framtida individers existens. Betyder det att du inte kan göra någonting alls (eftersom alla handlingar verkar bära med sig en liten risk för framtida individer) – kommer risk-preventionen här verkar handlingsförlamande? Nej, du måste handla, du måste interagera, välja, andas, äta, ta dig till jobbet, definiera dig själv som människa – men du måste inte riskera framtida individers existentiella grund om du kan låta bli.

Hur bör klimatbördan fördelas? Fördelstagarna betalar?

OK, här kommer del två av den serie som det förra inlägget inledde. Frågan vi ställer oss är hur bör den kostnad som uppkommer i och med att vi accepterar ansvaret att minska utsläppen så att farliga framtida klimatförändringar hindras eller mildras fördelas globalt? Vilka ska betala för att oskyldiga individer av kommande generationer ska slippa att lida och dö som en följd av våra och tidigare generationers handlingar? I förra inlägget gick jag kort igenom den så populära principen att det är de som orsakat utsläppen av växthusgaser som också bör betala för att förhindra de negativa konsekvenserna av dessa. Min försiktiga slutsats var att denna princip, även om den är tilltalande, inte fungerar fullt ut. Skälet till detta var bl.a. att många av ”förorenarna” sedan lång tid inte finns med oss och att många av de existerande förorenarna har giltiga ursäkter som gör det orimligt att hålla dem moraliskt ansvariga. Principen som jag nu kort ska presentera försöker hantera just dessa problem. Idéen är simpel: delar av dagens generation är skyldiga att betala eftersom de åtnjuter fördelarna av tidigare generationers utsläpp medan kostnaderna faller på en tredje part (främst fattiga individer från fattiga länder i framtiden). Svaret är alltså att fördelstagarna bör betala.

Tänk dig följande situation: Din förfader använder en ödetomt som avfallstipp, så fort hans sopor fylls upp så går han runt hörnet till ödetomten och kastar dem där. Detta är oproblematiskt eftersom ingen använder tomten eller ens bor i närheten, och det är dessutom så att det ger dig en ekonomisk vinst genom att han slipper att betala för sophämtning. Över tid byggs denna ekonomiska vinst upp till en betydelsefull fördel. Det är till och med så att han, till skillnad från sina grannar, sparat tillräckligt genom att avstå från att betala för sophämtning hela sitt liv för att kunna ge sina barn en mycket bättre förutsättning i livet. Historian upprepar sig: också hans barn och barnbarn använder sig av ödetomten, och de ekonomiska fördelarna av detta växer. Nu 100 år efter upptäckten av möjligheten till att gratis dumpa skräp på ödetomten visar det sig att denna dumpning har orsakat ett lokalt miljöproblem med stor kostnad för det omkringliggande samhället. Så fort detta börjar bli klart slutar du så klart denna familjevana. Men har du rätt att behålla de fördelar som denna orättvisa dumpning medfört för dig och din familj? Enligt fördelstagarna betalar så har du inte det. Tvärtom är det du som borde betala för de kostnader som uppkommit som en följd av inte bara ditt eget beteende utan även vad tidigare generationer av din familj gjort. Varken orsakssamband eller ond vilja är nödvändigt för att fastslå att du borde betala, enligt detta perspektiv.

Detta resonemang liknar på många sätt de som brukar lyftas fram för frågor om kompensation för slaveriet eller för kolonialismen. Även om t.ex. nuvarande Amerikaner inte är direkt ansvariga för slaveriet så kan man tycka att de har en skyldighet att avsvära sig de fördelar som de åtnjuter av den historiskt orättvisa slavekonomin.

Det finns dock några problem med också denna princip för fördelningen av ansvar. För det första kan man tycka att den är för hård mot fördelstagarna. Även om det är sant att skälet till de fördelar de åtnjuter är en historisk orättvisa så är det också ett faktum att de har gjort upp planer för sina liv baserade på föreställningen om att dessa fördelar var rättfärdigt deras. Det verkar orimligt att i exemplet ovan kräva att du nu går i personlig konkurs om det är det som krävs för att täcka kostnaderna för det uppkomna miljöproblemet. Ett annat problem är att det kan vara svårt att räkna på fördelarna. Exakt hur många och hur mycket av dagens generation gynnats av industrialismen? Det är svårt att föreställa sig en värld där industrialismen inte ägde rum. Man skulle till och med kunna argumentera att fördelarna av utsläppen av växthusgaser är så stora (för alla involverade) att de med råge kompenserar de negativa konsekvenserna.

Trots dessa problem så finns det något intuitivt med en fördelstagarna betalar princip. Om min ekonomiska fördel gentemot dig delvis kan förklaras av en historisk orättvisa så verkar det som du har skäl att ställa högre krav på mig. Även om det kanske är orimligt att använda denna som grund för att helt rätta till orättvisan, d.v.s. kräva att alla orättfärdigade fördelar betalas tillbaka, så är det rimligt att detta argument ger en skjuts i en viss riktning. Den ekonomiska ojämlikhet som råder mellan världens fattiga och rika stater är inte naturgiven. Det finns många skäl till varför rika individer bör axla ett större ansvar för klimatbördan. Ett av dessa är att en del av deras rikedom har uppkommit genom att deras förfäder har låtit kostnaderna för deras handlingar orättvist falla på andra.

Hur bör klimatbördan fördelas? Förorenarna betalar?

Det var länge sedan jag skrev och jag har nu på ett positivt sätt blivit påmind om att det också är hög tid att skriva något…

 

Det finns många etiska frågeställningar som realiseras i förhållande till de annalkande klimatförändringarna. Jag har i tidigare inlägg vidrört några av dessa. Den kanske mest påtagliga av alla frågor är förstås den om hur vi ska förstå vårt ansvar för kommande generationer: vad är vi skyldiga att lämna efter oss (i detta fallet kanske det är mer slående att uttrycka det som vad är vi skyldiga att inte lämna efter oss)? Det är en mycket intressant fråga, men inte den jag tänkte diskutera nu. Istället låt oss anta att vi har bestämt oss för att vår skyldighet är att se till att vi undviker farliga klimatförändringar (så som det heter i FN:s klimatramverk) och att vi vet ungefär vad det kräver av vår generation (t.ex. att utsläppen ska minska med 80 % till år 2050). Frågan nu är vem ska göra vad för att vi ska uppfylla denna förpliktelse? Hur bör ansvaret fördelas, mellan världens folk, nationer, eller individer?

 

Man skulle kunna påstå att det är kring denna fråga som de internationella klimatförhandlingarna (de s.k. COP-mötena) förs. Och där brukar den normalt förstås i de två polerna: den utvecklade världen och utvecklingsvärlden. I det redan nämnda klimatramverket finns en känd slogan som verkar relevant: ansvaret ska vara ”gemensamt men differentierat”. Ofta förstås detta som att det redan utvecklade världen ska göra mer än den ännu inte utvecklade världen (som vanligt är dessa kategorier djupt problematiska). Varför då?

 

Det finns olika sätt att motivera ett differentierat ansvar här och de flesta har rätt till viss del (om också delvis fel). Den absolut mest kända principen för ansvarsfördelning är den s.k. ‘förorenarna betalar’ (cf., ‘polluters pay’), vilken enklast kan förstås genom de notiser man kan hitta i antikaffärer (eller ja, här är mitt empiriska underlag begränsat): har du sönder något så får du betala för det! Tanken är alltså att de som har orsakat klimatförändringarna också bör göra något åt problemet. Det finns dock några ganska grundläggande invändningar som gör denna princip orimlig som ett unikt svar på en rättvis fördelning av skyldigheterna. Det mest grundläggande är att många av de individer som har släppt ut växthusgaser genom historien inte längre finns med oss, vilket omöjliggör att vi håller dem ansvariga. Ett annat problem är att även bland de ännu existerande förorenarna så verkar det finnas giltiga ursäkter som förhindrar ett fullt ansvarsutkrävande: många utsläpp skedde i god tro om att det inte fanns något klimathot förknippat med dessa. Det betyder inte att vi därmed har avfärdat denna princip, men vi har en något rumphuggen version. Det är tveksamt om vi utifrån denna kommer kunna fördela det ansvar vi som generation har accepterat.

 

Jag stannar där nu, så kan vi återvända till en diskussion om förfinade alternativ av denna princip en annan gång. När vi plockar upp den tråden så ska jag även berätta lite mer om vilka alternativa principer som finns tillgängliga och varför inte heller någon av dessa är rimlig som Svaret med stort S.

Klimatförändringarna och mänskliga rättigheter

Det finns många olika sätt utifrån vilka handlingar att göra något åt de annalkande klimatförändringarna kan motiveras. Under de senaste åren har en ny utgångspunkt som förtjänar att uppmärksammas presenterats: skälen till varför vi bör förhindra eller mildra klimatförändringen är att den hotar mänskliga rättigheter. Idén är simpel, snabba och våldsamma förändringar av jordens klimat kommer påverka förutsättningarna för mänskliga samhällen och liv. Som en följd av detta kommer grundläggande mänskliga intressen, t.ex. överlevnad, hälsa och säkerhet, att vara utsatta för en stor risk – vissa menar också att ett av dessa intressen ligger i att ha en hälsosam miljö i sig. Om orsaken till detta hot ligger i de mänskliga utsläppen av växthusgaser (vilket det inte finns skäl att ifrågasätta), menar förespråkarna av denna position, bör ett ansvar fall på oss alla att se till att skydda dessa grundläggande intressen genom mänskliga rättigheter.

 

Argumentets struktur ser ut på följande sätt: (1) en person (A) har en rättighet (r) till ett skydd av ett grundläggande intresse (i) om i är tillräckligt tungt vägande för att ge upphov till en korresponderande skyldighet (s) hos en annan person (B) och r kan skydda i; (2) klimatförändringarna hotar i; (3) den korresponderande skyldigheten s är inte orimligt kostsam i förhållande till vikten av i.

 

Detta argument bygger på den vanligaste synen på rättigheter och är här överförd till problemen som klimatförändringarna ger upphov till. Men vad tillför då talet om att det är mänskliga rättigheter som är hotade och bör skyddas, istället för enbart rättigheter? Vanligtvis tänker man sig att det som utmärker mänskliga rättigheter är att de är universella: de delas av alla människor i kraft av att vara människor (oberoende av vänskapsband och samhällsgemenskap). En annan vanlig tanke är att mänskliga rättigheter är särskilt viktiga, de skyddar mer betydelsefulla intressen än vad rättigheter i allmänhet gör. Bägge dessa förutsättningar verkar rimliga i sammanhanget. Klimatförändringarna är ett allmänmänskligt hot mot de mest grundläggande förutsättningarna för liv och gemenskap.

 

Men vad innebär egentligen denna betoning av mänskliga rättigheter för frågan om hur klimatförändringarna bör bemötas? Är det blott en retorisk gest för att skapa ett tryck på beslutsfattare i syfte att få dem att se till att utsläppen av växthusgaser minskar? Eller är tanken att brott mot mänskliga rättigheter genom vårdslösa utsläpp bör sanktioneras och att de skyldiga ställas inför rätta? Det är i nuläget oklart vilken funktion som avses, men oavsett vilken finns problem att hantera. Det moraliska skyddet, utan ett juridiskt genomdrivande, måste anses vara något naivt. Få betvivlar att klimatförändringarna kommer orsaka massivt lidande och död – det verkar inte i huvudsak vara ett problem med dålig insikt om utsläppens negativa konsekvenser som brister. Det verkar istället främst vara den politiska handlingskraften som saknas. Lidande avlägset i tid och rum är inte nog motiverande, de kortsiktiga ekonomiska incitamenten är desto mer påtagliga. Detta skulle kunna tas som intäkt för att de grundläggande intressen som är utsatta för massiva risker därmed måste undantas det politiska spelet – det är inte juste att ställa överlevnad mot ökad konsumtion. Man kan så argumentera för att handlingar som hotar mänskliga rättigheter bör göras lagvidriga och beivras därefter. Problemet är bara, och det är känt sedan tidigare, att det saknas juridiskt inflytande där detta i så fall skulle behövas. Den bäst fungerande jurisdiktionen finns på nationell nivå, medan klimatförändringarna är ett globalt och mellan-generationellt problem. Det saknas helt enkelt förutsättningar att ställa någon till svars för det kollektiva misslyckande som de fortsatta utsläppen av växthusgaser konstituerar.

 

Betyder det att mänskliga rättighetsramverket är meningslöst i sammanhanget? Kanske inte, även om det är långt i från att vara en Lösning med stort L. Dels skulle man kunna tänka sig en fortsatt utveckling av internationell jurisdiktion, t.ex. genom ICC (den internationella brottsmålsdomstolen) och kanske rent av genom nya specialiserade ”klimatdomstolar”. Dels skulle man kunna tänka sig att den korrigerande funktionen av denna ansats skulle kunna användas nationellt för att följa upp åtaganden, t.ex. ålägga företag som vägrar att följa en nationell målsättning att betala skadestånd till bruk för framtida klimatanpassning. Men att ställa hela länder till svars juridiskt för ett vårdslöst beteende kommer troligtvis vara långt ifrån genomförbart (det finns ett känt exempel där Inuiter i Kanada och på Alaska inlämnade en petition till USA där de menade att deras mänskliga rättigheter kränkts som en följd av den amerikanska hållningen till Kyoto-protokollet, se artikel här, som lades ned). Men återigen det moraliska trycket som betonandet av mänskliga rättigheter kan medföra ska inte förringas helt: fler och fler stater börjar att inse att förutsättningarna för det goda mänskliga livet måste slås vakt om och kanske till och med skyddas konstitutionellt i vissa fall. 

Undervisa om den ”andra sidan”?

Efter ett alldeles utmärkt reportage av SR Klotet (vilket tyvärr också blev Claes Andreasson sista då han gick bort i veckan) har ett intressant ämne lyfts upp till debatt: bör lärare (på högstadium och gymnasium) undervisa också om klimatskepicism vid genomgången av klimatförändringarna? Det vill säga, bör undervisningen lyfta in alternativa teorier till den vedertagna om att de observerade klimatförändringarna i huvudsak ska förklaras med mänskliga utsläpp av växthusgaser? Denna fråga har realiserats efter det att flera amerikanska skolor, mer eller mindre frivilligt, tvingats göra detta – oftast som en följd av påtryckningar från högljudda föräldrar som menat att undervisningen bör vara ”neutral”. Enligt en undersökning av ”Naturkunskapslärarnas Nationella Organisation NESTA undervisar nästan hälften [47 procent] av de tillfrågade lärarna också om klimatskepsis”, skriver Andreasson. Förutom att undervisningen bör vara neutral kan man tycka att det finns skäl att lyfta in klimatskepticism för att ge en rättvis bild och därmed låta folk själva få avgöra vilka som har de starkaste argumenten.

Sådana argument är dock grovt missvisande och potentiellt farliga. Utgångspunkten i vetenskapliga diskussioner måste vara just vetenskapen och vilka känner denna bättre än just vetenskapsmännen. Vetenskapliga frågor är oftast komplicerade och svårtillgängliga. Ofta bygger vetenskapliga resultat på en lång tradition, vilket gör det svårt att rycka enskilda meningar ur dess sammanhang. Det betyder inte att vetenskap inte bör granskas, det är bara det att det ställer vissa krav på en sådan granskning; det är i princip endast möjligt för vetenskapsmän att själva granska sina resultat. En sådan granskning finns också på plats med det s.k. ”peer review”-systemet, där vetenskapliga resultat kommuniceras i vetenskapliga tidsskrifter först efter att de genomgått en granskningsprocess där de kontrollerats av andra forskare (oftast anonymt i bägge riktningarna). Vetenskaplig kunskap är i en mening helt enkelt det som klarar sig förbi en sådan rigorös vetenskaplig grankning där deras kollegor gör allt för att försöka bevisa att de har fel. När det gäller klimatvetenskap så har de resultat som lyfts in i den politiska debatten dessutom gått igenom ytterligare en granskningsprocess genom att FN:s klimatpanel IPCC kritiskt sammanställt forskningsläget sedan 1990. I en känd artikel från 2004 gick Naomi Oreskes igenom klimatvetenskapen för att se om det fanns någon typ av oenighet i forskningsvärlden som inte nog reflekterats i IPCC:s slutsatser. Efter en genomgång av 928 vetenskapligt granskade artiklar publicerade mellan 1993-2003 fann hon inte en enda som motsa konsensussynen, d.v.s. att huvuddelen av den observerade temperaturökningen förklaras av mänskliga faktorer. Det betyder så klart inte att det är en logisk eller hundraprocentig säkerhet här, när det gäller vetenskaplig kunskap så finns det alltid plats för osäkerhet och tvivel. Klimatskeptiker som efterfrågar en Cartesiansk säkerhet – finns det något sätt att tvivla på dessa resultat? – ställer ett krav som är helt orimligt, inte bara för klimatvetenskap utan för vetenskap i allmänhet. Vi kan alltså, med vetenskapssamhället, slå fast att vi vet att det som vi brukar kalla klimatförändringarna har en mänsklig orsak. I ljuset av detta är det klart missvisande att hävda att den typ av klimatskepticism som frodas på vissa internetforum, men misslyckas med att publiceras i ett vetenskaplig format, borde inkluderas i undervisningen för att ge en rättvis bild.

Någon kanske då menar att om det nu finns en stabil grund för konsensussynen så borde vi väl heller inte vara oroliga för att pröva den gentemot alternativa teorier. Det är så klart helt rätt och det är också något om ständigt görs – ytterst få klimatvetenskapsmän väljer att avstå från att besvara frågor som utmanar deras position; man skulle t o m kunna säga att de om några gör just detta, då deras utsagor nagelfarits mer än vanligt för allmänheten. Men det är en sak att göra detta i en vetenskaplig eller populärvetenskaplig kontext och en helt annan sak att låta lärare och elever, som många gånger saknar relevanta fakta, utföra detta jobb. Nej, att lyfta in klimatskepticism i undervisningen ger sken av att det finns en typ av jämviktsförhållande mellan konsensussynen och alternativa som inte stämmer.

Ett sista skäl som skulle kunna lyftas in handlar om demokrati. Även om klimatskepticismen inte finns i vetenskapliga fora så är det ju ändå ett faktum att dessa avvikande åsikter finns bland folk. Är det då inte ett demokratiskt problem om dessa perspektiv utesluts från diskussionen om vilket samhälle vi bör ha? Man skulle eventuellt kunna relatera denna farhåg till det som John Dryzek kallat för ”adminstrativ rationalism”, d.v.s. att vetenskaplig rationalism får kväva politik i en typ av expertstyre. Detta är en legitim kritik, men i sammanhanget obefogad. Klimatvetenskapen kan aldrig diktera hur samhället bör hantera klimatförändringarna, till syvende och sist är det en normativ fråga där olika risker och värden måste ställas mot varandra. Det betyder att om normativa klimatpolitiska resonemang diskuteras under t.ex. samhällskunskapslektionerna så finns det goda skäl att inte utgå från att något bör göras. Det är möjligt, om än inte speciellt tilltalande, att argumentera för att de mänskligt orsakade klimatförändringarna inte ger oss skäl att agera överhuvudtaget. Den sidan av diskussionen kan lärare gott presentera.

En realistisk utopi för klimatet

I debatten om hur vi bör hantera klimatförändringarna finns en tendens att ta extrema positioner. Antingen att rakt av förneka problemet eller att mena att det bara kan lösas genom en helt ny värld. I det första lägret finner vi alltifrån klimatförnekare, som påstår att den vetenskapliga konsensus som råder är tillrättalagd, till ekonomer som argumenterar att vi inte har skäl att spendera resurser på att lösa detta problem utan istället borde fokusera på t.ex. malariabekämpning i dag. I det andra lägret finns en spretig skara av oftast välmenande, men aningen världsfrånvända, teoretiker och aktivister från en global vänster och miljörörelse: här pratas det om Marxism, ”tillbakaväxt” (‘degrowth’) och en allmän revolution mot den kapitalistiska ordningen ses som nödvändig. Det är lätt att göra dessa positioner till karikatyrer, men vad som kan konstateras är likväl följande: medan de dominerar debatten så fortsätter utsläppen av växthusgaser i allt stigande takt.

Blev påmind om denna polariserade debatt från två olika håll nu i dagarna. Dels genom att jag läste denna ledare på DN och dels genom att jag precis kom hem från en konferens i Wales, med temat om relationen mellan politisk praktik och teori, där jag presenterade början på min vision om en lösning på klimatproblemet. DN ledaren börjar med att säkert slå fast att ”[m]ed den kunskap vi i dag har finns inget svar på klimatfrågan.” För att sedan karakterisera debatten på ett sätt som jag delar ovan. Vidare skriver de, med all rätt, att de internationella klimatförhandlingarna går trögt och att ett bindande klimatavtal inte är stundande. Även om vi (världssamfundet) har goda skäl att anta ett sådant avtal så är alltså detta ideal långtifrån den praktiska verklighet vi lever i för tillfället. Det som brister är inte rättfärdigande skäl för att agera, utan främst motivation. Samtidigt lever människor redan i dag med konsekvenserna av ett mänskligt orsakat förändrande klimat, så som Shora Esmailian beskriver i sitt svar på DN:s artikel i Dagens Arena. Den mest skriande frågan verkar således inte vara hur bör vi idealt lösa klimatproblematiken utan hur bör vi göra i dagens icke-ideala situation?

Traditionellt har politiska filosofer nästan uteslutande varit intresserade av den ”ideala frågan” – d.v.s. hur ser ett perfekt rättvist samhälle ut? – över den icke-ideala om hur vi ska hantera reella orättvisor som vi lever med. Det har dock senaste åren kommit en typ av kritik mot denna prioritering, där man har menat att den är omvänd och leder till en irrelevant eller kanske t o m en farlig politisk teori i och med att konkreta orättvisor negligeras. Denna ståndpunkt kan tyckas särskilt aktuell för frågan om vad vi bör göra med klimatpolitiken då insatserna och förlusterna här är de största tänkbara. Så hur bör vi tänka kring de icke-ideala förutsättningarna som omgärdar klimatproblematiken?

Jag började precisera mitt svar under min presentation i Wales. Vi behöver både ideal och icke-ideal teori, och bägge dessa måste vara rättvisa och praktiska. Lite mer specifikt och mindre abstrakt tänker jag mig något som följande. För det första behöver vi leta efter vad filosofen John Rawls kallade för en ‘realistisk utopi’, det vill säga en vision om hur en rättvis fördelning av skyldigheterna i förhållande till klimatförändringarna bör se ut som ligger inom ramarna för vad som är möjligt. För det andra behöver vi en typ av övergångsteori, där vi utifrån den verklighet vi lever i (med den politiska motviljan som exemplifierats i Köpenhamn och nu senast i Durban under klimatförhandlingarna) dels letar efter vägar fram mot vår vision och samtidigt försöker undvika relaterade moraliska problem längs med vägen. Om detta finns det mycket att säga. Vi kan utifrån denna metodologiska utgångspunkt utvärdera de ”lösningar” som hittills presenterats. Ta t.ex. den vanligt förekommande principen om att de som orskat problemet också ska betala för dess lösning, den s.k. ‘förorenarna betalar’-principen. Är det en bra eller dålig lösning på klimatproblemet? Svaret blir så klart för långt för denna text, men kan åtminstone antydas. Det verkar inte vara den typ av lösning vi behöver som en realistisk utopi. För det första kommer det vara mycket svårt att grundlägga det historiska ansvar som denna princip åberopar: varför skulle vår generation hållas ansvarig för det våra föräldrar och förfädrer har släppt ut? För det andra saknar den riktning framåt: utsläppen av växthusgaser är en i allra högsta grad pågående aktivitet, vi kan inte vänta in dessa utsläpp innan vi kräver ansvar. På detta sätt bör vi kritiskt granska de visioner om en rättvis fördelning av skyldigheterna i förhållande till klimatförändringarna som finns på den politiska dagordningen. Detta gäller också för de principer som snarare verkar vara lokaliserade på det icke-ideala, eller praktiska, planet. DN skriver att det vi bör göra under dessa förutsättningar är att hoppas på ”tekniska lösningar” samt att ”utnyttja ett otal mindre förbättringar som steg för steg kan effektivisera energianvändning, energiproduktion och logistik.” Detta är viktigt, men knappast tillräckligt – inte ens under förutsättningarna. Det finns starka skäl att göra mer än så. Övergången mot ett rättvist ideal är så klart beroende av att det finns någon typ av kritisk massa som är beredda att handla, men då detta verkar finnas under EU:s ledning finns all anledning att anta så starka utsläppsminskningar som möjligt. För Sverige verkar det finnas all anledning att göra så många gröna investeringar som möjligt, särskilt då dessa oftast är s.k. ‘no regrets’-policies (det vill säga av ett sådant slag att de är gynnande oavsett, t.ex. leder till fler i arbete). Det finns dessutom ytterligare skäl att hantera de problem som de gradvisa klimatförändringarna orsakar i väntan på ett bindande avtal. Här handlar det om biståndspolitik i en bred mening, allt i från att investera i rena spisar som gynnar både människorna som eldar med dem och klimatet (vilket vår biståndsminister verkar ha snubblat över häromsisten) till att försöka bygga upp finansiella resurser till klimatanpassning. En sak är säker, givet att vi idealt är beredda att acceptera mycket större åtagande än i dag så har vi alla skäl att i den icke-ideala situationen ta ytterligare steg. Det gör vi inte i dag.

Guds utvalda art

Precis läst klart Mark Lynas senaste bok The God Species – How Humans Really Can Save the Planet och känner mig mycket inspirerad. Lynas argumenterar kraftfullt för konkreta och pragmatiska lösningar på klimatproblematiken. Dock är dessa lösningar kontroversiella – det handlar om teknisk och ekonomisk utveckling, genmodifierade grödor, geoteknik och kärnkraft. Många heliga kor i miljörörelsen slaktas.

 

Boken tar sitt avstamp i det som numera brukar kallas för ”the anthropocene” (det vill säga ‘människans tidsålder’ el. bokstavligen ‘människan ny’). Mänsklig påverkan på naturliga system har blivit så omfattande att vissa geologer ansett det lämpligt att tala om denna period som en efterföljare till holocen. Vårt sätt att leva påverkar naturen på en mängd olika sätt, vissa harmlösa men andra sådana att naturliga processer hotas. I en mycket uppmärksammad artikel av svensken Johan Rockström med kollegor från 2009 har ett sätt att förstå detta hot lanserats: planetära gränser. Rockström och co. argumenterade för att det finns 9 sådana naturliga gränser som tillsammans utgör en ”säkerhetsrymd” (‘a safe operating space’) för mänsklig utveckling. Lynas ansluter sig till detta perspektiv och arbetar sig i boken igenom dessa gränser, vilka är: artmångfalds-, klimatförändrings-, kväve/fosfor-, markanvändnings-, färskvattens-, gift-, aerosol-, havsförsurnings-, och ozonlagers-gränsen. Tesen är att om dessa gränser – vilka vissa har specificerats – överskrids så finns det en överhängande risk för abrupta, katastrofala, och i vissa fall oåterkalleliga, förändringar av naturen. Dessa benämns oftast som ”brytpunkter” (‘tipping points’) som kan ge upphov till självförstärkande tröskeleffekter.

 

Det är inte första gången som man talar om naturliga gränser för mänskliga aktiviteter. Liknande tankar finns i den kända rapporten Limits to Growth av The Club of Rome, i James Lovelocks lika kända Gaia-hypotes och det nämns även i Brundtland rapporten som jag tidigare skrivit om. Den intressanta skillnaden här är att Lynas tolkar dessa gränser som kombatibla med både fortsatt ekonomisk tillväxt världen över och befolkningstillväxt, där tidigare tal om gränser inom miljörörelsen just pekat på dessa två fenomen som ”ohållbara”. Det har lett miljörörelsen till en återvändsgränd där den förlorat relevans, argumenterar Lynas övertygande; vi måste försöka att leva under dessa naturliga gränser samtidigt som vi tillåter varandra att sträva efter ett så gott liv som möjligt. Den asketism och moralism som oftast präglat miljörörelsen, som ofta korrekt beskyllts för att tendera åt det fascistiska, har dessutom varit direkt kontra-produktiv.

 

Detta kan exemplifieras med den mest kända av dessa gränser, den som rör klimatförändringarna. Rockström med kollegor har argumenterat för att vi måste begränsa koncentrationen av växthusgaser i atmosfären till 350 PPM (‘parts per million’) för att vara säkra på att undvika självförstärkande tröskeleffekter. Denna gräns är redan passerad, just nu är koncentrationen 393.65 PPM, och den vanligaste målsättningen 450 PPM (som sägs korrelera med det 2°C-mål som bl.a. EU har accepterat). Hur resonerar då Lynas? Han skriver: ”lösa klimatförändringarna är faktiskt mycket enklare än de flesta tror. Den globala uppvärmningen handlar inte om överkonsumtion, moral, ideologi eller kapitalismen. Det är till stor del ett resultat av att mänskliga varelser alstrar energi genom förbränning av kolväten och kol. Det är, med andra ord, ett tekniskt problem, och kan därför bli föremål för en i huvudsak teknisk lösning, om än en som drivs fram av politika beslut.” (s.66) Visst har han rätt, klimatproblemet har i grund och botten en naturvetenskaplig dimension: det är varken produktion eller konsumtion av energi som är problemet, utan de utsläpp av växthusgaser som hittils åtföljt dessa. Vi måste påminna oss om det i bland. Teoretiskt är lösning alltså klar: vi måste finna sätt att producera och konsumera energi som inte ger upphov till dessa negativa effekter. Det är känt sedan länge, även om det inte ens på denna abstraktionsnivå går att hoppas på full konsensus (det finns fortfarande klimatförnekare). Lika klart är det att den bästa lösningen, teoretiskt sätt, är en sådan som låter oss fortsätta med våra konsumtionsmönster men utan att dessa äventyrar framtida generationers möjligheter.Lynas citerar Roger Pielke Jnr: ”en framgångsrik politik för att minska koldioxidutsläppen i den globala ekonomin ‘måste utformas så att den ekonomiska tillväxten och miljömässiga framsteg går hand i hand’” (s. 69) Det är varken realistiskt eller eftersträvansvärt att vi löser klimatproblemet genom en minskad ekonomi (s.k. ‘degrowth’) eller genom att göra slut på kapitalismen överhuvudtaget. Vi måste se dessa sociala målsättningar som ytterligare begränsningar istället.

 

Vilken är då lösningen? Lynas argumenterar här för två byggstenar i en ny koldioxidfri och hållbar energiproduktion: förnybar energi och kärnkraft. Att lyfta fram förnybara alternativ, så som vatten- vind- och solenergi, är så klart en vision han delar med stora delar av miljörörelsen (t.ex. Greenpeace), medan försvaret av kärnkraft tvärtom har retat gallfeber på samma rörelse (eller delar av denna åtminstone). Lynas lägger också mycket krut på försvaret av kärnkraften och lyckas väl med detta i min mening. Det finns självklart brister i hans resonemang, men det viktiga är att miljörörelsen börjar göra upp med invanda föreställningar som enbart låser debatten (och i förlängning leder till fortsatta utsläpp av växthusgaser). Om vi bestämmer oss för ett fossilfritt samhälle och utifrån detta letar efter lösning kommer vi säkert ha skäl att många gånger satsa på förnybart över kärnkraft, men som det ser ut nu står valet snarare mellan kärnkraft och kol – och miljörörelsen går i praktiken olje-, gas- och kolindustrins ärende i kritiken av kärnkraft. Lynas bok lyfter förtjänstfullt upp den mix av moraliskt acceptabla och politiskt realistiska lösningar som debatten om t.ex. klimatförändringarna vore betjänt av.

 

Sedan måste jag så klart, utifrån mitt perspektiv, ställa frågan om teorier om rättvisa och fördelning av skyldigheter således är irrelevanta. Svaret är nej av flera skäl. Anledningen till att vi överhuvudtaget borde bry oss om ”klimatförändringsgränsen” är av ett moraliskt slag, närmare bestämt att vore orättvist att gynna vår generation på bekostnad av framtida generationer. Det finns så klart också ett historiskt ansvar som på ett eller annat sätt verkar relevant – den ”utvecklade världen” är genom sin historiska utveckling i huvudsak ansvarig för att vi har den farliga koncentrationen av växthusgaser i atmosfären och har således ytterligare (moraliska) skäl att agera för att förhindra framtida negativa konsekvenser. Det finns alltså en moralisk grund för en omställning till en fossilfri värld, som tyvärr inte ensamt fungerar som tillräcklig motivation. Det finns i det hänseendet anledning till att vara något mer pragmatisk när vägarna fram till det vi idealt borde göra diskuteras. Finns det pengar att tjänas på gröna investeringar desto bättre. Vi måste dock hela tiden ställa frågan om lösningarnas relativa värde och konsekvenser för att väga dessa gentemot de problem som en icke-lösning för med sig. Det gäller oavsett om vi talar om tillväxt vs. tillbakaväxt – småskaliga självförsörjande enheter vs. en global ekonomi – teknikkritik vs. teknikoptimism.