Klimatfrågan är etisk – varken vetenskaplig eller politisk

Hur ska vi hantera klimatförändringarna? Det är en i grunden etisk fråga. Det är visserligen så att vetenskapen beskrivit problemet: att växthusgasutsläpp sedan industrialismens början lett till en ökad global medeltemperatur, som innebär stora risker över tid. Men vetenskapen kan aldrig bestämma vad som är en acceptabel risknivå eller fullt ut definiera vad som i FN:s klimatramverk (UNFCCC) refereras till som en ”farlig antropogen störning i klimatsystemet”. Det är en etisk fråga. Att besvara den innebär att väga skäl för och emot olika handlingsalternativ. Vetenskapliga studier över klimatrisker ger nödvändig information för en sådan sammanvägning, men kan aldrig bestämma vad som skall göras – för det krävs det en värdering.

Men är inte frågan politisk? Att en stat bestämmer sig för att inte bygga ett kolkraftverk, till exempel, trots att det hade kunnat ge billig energi, arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt på kort sikt, är ju ett politiskt beslut. I en demokrati är det ett resultat av att folkvalda politiker slagit fast en värdering: att något annat väger tyngre. Till exempel, att det är en smutsig energikälla som skadar folk direkt och indirekt.

 

Det finns dock ingen politisk nödvändighet i sådana värderingar. Också det omvända beslutet – att bygga kolkraftverket – är politiskt. Och tyvärr inte exempellöst. Politiska processer världen över kommer stundom fram till beslut som är oroväckande utifrån ett klimatperspektiv, så som President Trumps löfte om att blåsa nytt liv i Amerikanska kolindustrin. Problemet med politiker som Trump är inte bara deras avfärdande attityd mot vetenskapen, utan också deras moraliskt oresonliga eller oförsvarbara värderingar.

 

Politiska processer är inte felfria – inte ens när de är demokratiska. Ibland kan politiska beslut sakna moralisk grund. Det vill säga, det finns inte tillräckligt starka moraliska skäl bakom beslutet. Eftersom det kan vara fallet så är klimatfrågan i grunden etisk: det är till syvende och sist etik, inte politik, som avgör riktigheten i beslut angående hur klimatförändringarna bör hanteras. Mer generellt kan insikten uttryckas som ”might is not right”. Att slaveriet hade politiskt stöd innan dess avskaffande gjorde inte det rätt – det fanns goda moraliska skäl för att avskaffa den institutionen.

 

En sådan insikt är avgörande för att bestämma vad som är en rimlig ambitionsnivå när det kommer till att hantera klimatförändringarna, vilka klimatmildrande åtgärder som skall sättas in och när, samt fördelningen av ansvaret mellan olika aktörer. Sådana frågor kan inte bestämmas av vetenskapliga studier. Istället krävs filosofiska analyser som ett komplement till vetenskapliga och ekonomiska, och moralfilosofiska teorier om hur kostnaderna och fördelarna av hantera klimatförändringarna bör fördelas (vilket ekonomen Nicholas Stern tydligt argumenterar för i sin senaste bok).

 

Vi behöver förstå att värderingsfrågor skiljer sig från deskriptiva frågor. Det kommer finnas mer oenighet om de förra jämfört med de senare, och det kommer vara en bestående oenighet – även när all nödvändig information som krävs för ett informerat beslut ligger på bordet så kommer vissa uttrycka olika värderingar. Det betyder inte att ”anything goes”. Det finns en lång tradition av att resonera i värdefrågor och utarbetade metoder för att göra så. Ett tillvägagångsätt är att försöka formulera generella principer och därefter granska deras rimlighet i mer partikulära situationer, med det slutliga målet att uppnå en balans mellan dessa nivåer.

 

Etisk argumentation kan potentiellt också spela en roll i att undanröja hinder för en rättvis klimatomställning. Betänk att många klimatförnekare i själva verket är ideologiskt drivna kritiker. Skälet till deras hållning är inte att de efter noggrann granskning funnit klimatvetenskapen ohållbar, utan att de ser klimatpolitik som ett hot mot värden de omhuldar och klimatomställningen som omoralisk. Den hållningen har de sedan, medvetet eller omedvetet, klätt i en vetenskaplig dräkt. Om det är fallet kommer oenigheten inte upplösas genom mer eller säkrare kunskap. Det behövs istället en övertygande etisk argumentation, som visar på acceptabla skäl att upplösa den existerande moraliska oenigheten. Det finns en tendens att transformera konflikter om värden till konflikter om fakta, men ofta är det ett misstag.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Politiskt

Tror du att vi kommer nå 2° C-målet?

I frågestunden efter ett panelsamtal jag deltog i för några år sedan ombads jag och de andra panellisterna att ta ställning till rimligheten i att nå det då uppsatta tvågradersmålet för den globala uppvärmningen. Då de andra uttryckte en försiktig optimism kring möjligheterna att nå målet, förstörde jag stämningen genom att rakt påstå att det gör vi inte.

Var jag för pessimistisk? Finns det skäl att tro att utsläppen av växthusgaser kommer minska tillräckligt snabbt för att stabilisera den globala temperaturen till inte mer än två grader varmare än före industrialismens tid?

Det finns helt klart tecken i världens utveckling som kan glädja en optimist. De globala utsläppen har i princip varit konstanta de senaste tre åren (2014-2016). De ökar inte och har kanske till och med nått sin topp. Att utsläppen bromsat in kan till stor del förklaras av att utsläppsökningen för världens största utsläppsland, Kina har stannat av.

Men världens totala utsläpp är trots allt på en ohållbart hög nivå. Runt 50 miljarder ton koldioxid och andra växthusgaser släpps ut årligen (om vi fokuserar bara på koldioxid så är det runt 40 miljarder ton). Om utsläpp på en sådan nivå fortsätter är den förväntade temperaturökningen till år 2100 minst 3.5°C (med en signifikant risk för mycket högre temperaturer). Jag utvecklar inte här vad sådana scenarier kan tänkas innebära i termer av ekonomiska förluster, mänskliga lidande och död, annat än att notera att de kommer vara genomgripande och omfattande.

En optimism måste alltså grunda sig i något annat än att utsläppen nu stabiliserats. Så som i en förhoppning om att dem skall radikalt minska framöver. För en rimlig chans att uppnå tvågradersmålet måste de årliga växthusgasutsläppen vara mindre än 20 miljarder ton per år senast år 2050. Och för att ha en rimlig chans att nå dit krävs att dem redan år 2030 inte är på mer än 40 miljarder ton årligen.

Utmaningen består alltså i att under de kommande 13 åren, fram till år 2030, minska världens utsläpp av växthusgaser med minst 10 miljarder ton. Utvecklingsländer – som Kina, Indien och Indonesien – som nu årligen släpper ut över 30 miljarder ton måste stanna på den nivån samtidigt som de utvecklas ekonomiskt och lyfter människor ur fattigdom. Den utvecklade världen måste nära nog halvera nuvarande nivå av utsläpp för att inte övertrassera en sådan budget. Hälften av all olja och kol som nu används som energikälla i USA, Tyskland, Storbritannien och andra utvecklade länderna måste ersättas med alternativa bränslen.

Det är bara början. Klimatomställningen måste fortsätta. Fossila bränslen måste fasas ut helt och hållet och förnybara alternativ skalas upp till den nivå som krävs.

Om vi lyckas slå in på en sådan utvecklingsbana är det alltså en slantsingling om huruvida vi når tvågradersmålet. Oddsen är femti-femti. Om vi vill ha bättre chans än så – vilket tycks vara fallet i den målsättningen som uttrycks i Parisavtalet – så krävs än mer radikala åtgärder. En brantare omställning och ett mer ambitiöst mål till år 2050, vilket i sin tur troligtvis kräver kontroversiella åtgärder som CCS (koldioxidinfångning) och ”geoengineering” (planetär ingenjörskonst).

Är det då rimligt att vara pessimist här? Svaret beror på vilka möjligheterna är för klimatomställningen. Det låter kanske optimistiskt att påstå att utsläppen, som stigit sedan industrialismens början fram tills helt nyligen, nu helt plötsligt ska vända neråt. Men det krävs inget mirakel. Det krävs visserligen att takten omställningen ökar markant. Men det kan ske. Fördelarna med att göra det och kostnaderna av att låta bli blir klarare år för år (se senaste blogginlägget).

Hade jag fått frågan idag hade jag trots allt varit mer optimistisk.

Referenser

Stern, N. (2016). Why Are We Waiting? The Logic, Urgency, and Promise of Tackling Climate Change. Cambridge, MA.: The MIT Press.

CarbonBrief (2016). “Analysis: What global emissions in 2016 mean for climate change goals”.

URL: https://www.carbonbrief.org/what-global-co2-emissions-2016-mean-climate-change

Rockström, J. and O. Gaffney, J. Rogelj, M. Meinshausen, N. Nakicenovic, H. J. Schellnhuber (2017). “A Roadmap for Rapid Decarbonisation”, Science 355/6331: 1269-71.

Lämna en kommentar

Filed under Politiskt

Fångarnas dilemmas begränsade relevans för klimatpolitik

Den politiska utmaningen från klimatförändringarna beskrivs ofta som ett fall av ”fångarnas dilemma” (alternativt: ”allmänningens dilemma”): Det vore bäst för samtliga om klimatförändringarna begränsades, men oavsett vad andra gör så finns det skäl för varje enskild aktör (stat, företag eller individ) att fortsätta släppa ut växthusgaser. Under antagandet att andra kommer anta klimatåtgärder har den enskilda aktören skäl att vara en ”fripassagerare” på dessa. Om alla andra lovar att inte längre använda fossila bränslen kommer det ge fördelar för samtliga, och dessa fördelar äventyras inte av att den enskilda aktören fortsätter med utsläppsgenererande aktiviteter. Under det motsatta antagandet att andra inte bryr sig om att göra några klimatvänliga förändringar så finns det heller inget skäl för den enskilda aktören att göra det då sådana handlingar ensamt är otillräckliga för att förebygga klimatförändringarna.

Så tänker sig många att klimatförändringarnas politiska utmaning tar form. Och om det stämmer, ja då finns skäl att vara mycket pessimistisk till möjligheterna för att undvika det kollektiva oönskade utfallet. Klimatförändringarna vore i så fall det förväntade, om än tragiska, utfallet av en rad individuellt rationella handlingar. Vidare vore den politiska utmaningen i princip oöverkomlig då det inte är möjligt att med tvång genomdriva kollektivt fördelaktiga lösningar eftersom klimatförändringarna är ett problem på internationell nivå.

Det finns dock skäl att ifrågasätta om det är rätt analys, åtminstone om det är rätt analys för hela problemkomplexet. Det övergripande skälet till att tvivla på analysen – och till tvärtom att vara optimistisk om en lösning på klimatförändringarna – är att klimatpolitik i allt högre utsträckning ligger i staters egenintresse. Låt mig utveckla.

Glaset är havlfullt

Att minska klimatförändringarna kan antas ge många, många fördelar utöver ett stabilt klimat. Vissa handlingar har direkt positiva sido-effekter, så som energieffektiviseringar inom industrin, transportsektorn, eller byggsektorn som sänker kostnaden för el (jag som nu bor i en mycket dåligt isolerad lägenhet i London kan intyga att en ytterligare fördel hade varit att slippa frysa). I vissa delar av världen är det också direkt kostnadsbesparande att styra över energiproduktion till förnybara alternativ då dessa helt enkelt är billigare.

Därutöver kommer ett skifte bort från fossila bränslen ge en hel uppsättning av samhälleliga fördelar. Ett tydligt exempel är att luftkvaliteten både inomhus och utomhus förbättras, vilket ger stora hälsofördelar i form av färre dödliga och skadliga sjukdomar. Ett annat är att forskning och utveckling av förnybar energi samt en infrastruktur för en ekonomi med låga koldioxidutsläpp kommer ge positiva spridningseffekter: innovativa lösningar kommer kunna användas också i andra sammanhang. Bara dessa två sido-effekter – som på intet sätt uttömmer alla möjligheter – är potentiellt massiva (i storleksordningen ett par procent av BNP).

De hittills nämnda positiva sido-effekterna är statiska i den meningen att de kan uppnås direkt, i ett slag, utan att behöva förlita sig på framtida handlingar eller på någon annan aktör. Men det finns också en hel rad av mer dynamiska effekter av en omställning. Denna kategori av positiva sido-effekter uppnås genom att handlingar som isolerat är kostsamma tillsammans med andra ger ett positivt utfall. Att utföra en sådan handling är därför riskabelt, den potentiella vinsten är indirekt och beroende av andra handlingar och/eller andra aktörer.

Ett exempel är följande policy-paket: avskaffa existerande subventioner till fossila bränslen, vilket därmed frigör dessa medel till att kunna spendera på något socialt nyttigt (och dessutom kan ge effektivitetsvinster av en bättre fungerande marknad). Kombinera den åtgärden med införandet av en koldioxidskatt, stöd till forskning på förnybar energi, utbyggnad av en infrastruktur för ett lågkoldioxidsamhälle (t.ex. ladd-stationer för el-bilar och ett ”smart” elnät), samt ytterligare insatser t.ex. för energieffektivisering. Tillsammans kommer dessa åtgärder sannolikt komplettera och förstärka varandra, vilket ger en högre förväntad avkastning jämfört med varje enskilt beslut i sig.

Sådana dynamiska effekter kan också uppstå i internationella samarbeten, där ingen enskilt stat själv kan uppnå dem men kan det tillsammans med andra villiga stater. Koalitioner av villiga stater kan uppnå stora fördelar genom att samarbeta med varandra i omställningen till ett lågkoldioxidsamhälle, vilket också skapar en konkurrensfördel mot de ovilliga staterna som står utanför. Det kan dels röra sig om vissa fördelar endast uppstår under formen samarbete eller att kostnaderna därmed minskar. Ett exempel är att skapa en integrerad europeisk el-marknad, vilket skulle kunna ge stora fördelar och minskade kostnader (och samtidigt ge stora relativa fördelar mot de stater som ställer sig utanför).

En viktig förutsättning för att sådana dynamiska effekter ska uppstå är att det finns ömsesidigt förstärkande positiva förväntningar kring en omställning (samt motsvarande negativa förväntningar om investeringar i fossila bränslen). Om det föreligger kan en hel kaskad positiva effekter följa om allt vill sig väl.

Det finns alltså gott om skäl för optimism: många – om än inte alla: delar av omställningen, t.ex. för en sektor som internationellt flyg, kommer troligtvis innebära kostnader – klimatåtgärder kan rättfärdigas genom att de helt enkelt ligger i staters egenintresse. Det finns inget behov av moraliska, altruistiska eller självuppoffrande handlingar i dessa fall. Och med avseende på dessa handlingar så är klimatpolitiken inte ett fall av fångarna dilemma: det finns ingen motsättning mellan individuell och kollektiv rationalitet.

Och det är så klart mycket glädjande, men det kvarstår dock en stor utmaning. Dels handlar det om att få politiker och andra beslutsfattare att inse att ovan beskrivna fördelar är reella, d.v.s. att skapa de positiva förväntningarna på en omställning som det finns skäl att ha. Det handlar bland annat om att motarbeta olika partiska och kortsiktiga intressen (inte minst från den mycket starka lobbyn för fossilindustrin).

Dels handlar det om att hantera de distributiva effekterna av en omställning till ett lågkoldioxidsamhälle. Även om en omställning ligger i staters egenintresse så finns det stora förlorare i varje samhälle. Inte minst de stora kol-, olje- och gas-bolagen, samt de som är direkt relaterade till koldioxid-ekonomin. Men indirekt kommer även mer generella distributiva effekter att uppstå, ”nedströms” för vanligt folk, t.ex. höjda priser på energi.

Det kvarstår också en moralisk utmaning att bemöta det motstånd mot klimatförändringarna och klimatpolitik som väcks utifrån olika ideologiska, moraliska och religiösa övertygelser. Dessutom behöver partiskheten och kortsiktigheten delvis hanteras genom institutionell reform, vilket är en stor utmaning i sig.

Det är alltså inte konstigt att klimatförändringarna framstår som ett fångarnas dilemma trots att dess lösning i själva verket i stora delar ligger i varje aktörs egenintresse. Men det finns hursomhelst skäl för en försiktig optimism.

Det jag ovan beskrivit bygger i huvudsak på följande mer detaljerade genomgång:

Green, Fergus, 2015. ‘Nationally Self-Interested Climate Change Mitigation: A Unified Conceptual Framework’. Centre for Climate Change Economics and Policy, Working Paper No. 224/ Grantham Research Institute on Climate Change and the Environment, Working Paper No. 199.

Se också: Stern, Nicholas, 2015. Why Are We Waiting? The Logic, Urgency, and Promise of Tackling Climate Change. Cambridge, MA. and London, England: The MIT Press.

1 kommentar

Filed under Ekonomi, Politiskt

Myten om framsteget

Det mest karakteristiska hos denna optimistiska syn är tron på framsteget. Inte bara tillfälliga framsteg eller framsteg beroende av god vilja hos människorna, utan obegränsade och eviga framsteg, framsteg som något naturligt och nödvändigt. Detta är en ny uppfattning i idéhistorien. Jag kallar den här Den moderna myten om framsteget.

Så skriver den finlandssvenska filosofen Georg Henrik von Wright (1916-2003) i essäsamlingen ”Myten om framsteget” (1993, 27). I den centrala essän, titulerad ”… skingra den dimma som svävar över tron på framsteg”, kritiserar han därefter just denna myt.

Jag tänkte ta tillfället i akt som ges av att von Wright skulle ha fyllt hundra år i år till att återvända till hans kritik. Dels för att påminna om vad som en gång var en viktig text i den svenska samhällsdebatten. Dels för att undersöka dess relevans idag.

Georg Henrik von Wright 1961

von Wrights viktigaste budskap finns i klargörandet av att påståendet att något är ett framsteg (samt dess motsats: en tillbakagång) är en värdering, alltså inte en värdeneutral observation. Det innebär att frågan om huruvida ett historiskt skeende är att betrakta som framsteg eller en tillbakagång inte kan avgöras genom rent vetenskapliga metoder. Det faktum att ny teknik forskats fram och omsatts till ekonomisk tillväxt behöver inte betyda att samhället därigenom utvecklats till det bättre.

Uttryckt på ett så abstrakt sätt kanske poängen framstår som något banal, men jag tror skenet bedrar. I den idéhistoriska genomgång med vilken von Wright kontextualiserar poängen blir den så väl relevant som pregnant. Han beskriver där ett emancipatoriskt upplysningsprojekt – som likt Immanuel Kants tre ”kritiker” – syftar till att frigöra de tre sfärerna kunskap, moral och konst från religiösa och världsliga auktoriteter, från kyrka och stat. Kunskap skall sökas för dess egen skull, moralen skall stå på egna ben, etc.

Men upplysningens resultat, argumenterar von Wright, var istället en instrumentalisering och ett förtingligande av värden. Ett fokus på kunskapssökande, genom modern vetenskap och teknik, frikopplat från en kritisk måldiskussion om vilka av våra problem tekniken skall lösa och om vilket målet för ekonomisk tillväxt bör vara. Likaså en formalisering av demokratiska värden, där deklarationer, stadgar och byråkratiska statsapparater ersatt en kritisk diskussion av den reella politiska makten och dess inflytande över centrala frågor.

von Wrights diskussion har onekligen en pessimistisk prägel, även om den är mer nyanserad än vad man kan tro vid första anblick. Han beskriver två möjliga attityder som kan intas i förhållande till samhällelig utveckling: å ena sidan en tro på framsteg, optimistisk, framåtblickande och välkomnande av förändring, och å andra sidan en tro på tillbakagång, vilken är pessimistisk, nostalgisk, konservativ och i förlängningen reaktionär och bakåtsträvande.

Även om von Wright är tydligt skeptisk till tron på framsteg är han knappast pessimist. Tvärtom är han minst lika kritisk till dem som ser historien som en determinerad nedgång. Han är t.ex. kritisk mot tendensen att utifrån termodynamikens andra lag – lagen om entropi – sluta sig till ett förestående förfall. Det är med von Wrights egna ord ”rena fantasier”. En sådan poäng är fortsatt relevant då liknande observationer stundtals används i argument för nödvändigheten med ekonomisk tillbakaväxt.

von Wright efterträdde Wittgenstein som professor i Cambridge

von Wright efterträdde Wittgenstein som professor i Cambridge

Efter det att von Wright anser sig ha skingrat ”den dimma av pseudovetenskap som svävar över tron på framsteg såväl som tillbakagång” kommer också ett mer konstruktivt avsnitt, där han undersöker möjligheten till en rationell grund för framsteg. Må hända något överraskande argumenterar han här, om än i försiktiga termer, för mänsklig välbefinnande som en objektiv grund utifrån vilken framsteg kan mätas.

En sådan tanke gör det visserligen möjligt att skilja mellan ekonomisk tillväxt och utveckling i form av ökad mänskligt välbefinnande. Men finns det inte också här en risk att instrumentalisera och därmed återskapa framstegsmyten? Det tycks åtminstone vara en fara om det är några andra än individen själv – kanske vetenskapsmän eller politiker – som ska bedöma vad som räknas som välbefinnande.

Ett liknande problem återfinns i en senare essä (”Jerusalem, Aten och Manchester”), där von Wright först argumenterar övertygande mot en ”scientistisk fundamentalism” men därefter uttrycker ett hopp om att ”biosfären” skall sammansmälta med ”teknosfären” för att tillsammans styra samhället framåt inom naturens gränser.

Det för mina tankar till dem som i dagens diskussioner om hur vi ska hantera klimatförändringarna uttrycker förhoppningen om att politiken skall underställas ”planetära gränser” bestämda av klimatvetenskapen. Jag tror det finns skäl att vara vaksam mot sådana tendenser av just dem skäl som von Wright tidigare uttryckte: för att det kan vara en ny framstegsmyt.

Mer insiktsfull är von Wright när han diskuterar vad han kallar ”teknosystemet”, med vilket han refererar till den globala allians mellan vetenskap, teknik och industri som vi idag kan kalla ”globaliseringen”. En av hans observationer här är följande:

De nationella politiska systemen håller på att uppslukas av det globala teknosystemet. Regeringar och parlament finner sig ställda inför realiteter i vilkas tillkomst de haft ingen eller ringa del, men efter vilkas följder och krav de måste rätta sitt eget fortsatta beslutsfattande. (1993, 63)

Det är ett annat exempel på den deterministiska synen på framsteg. Transnationella skeenden blir politiska storheter bortom mänskligt aktörskap. Det kan röra sig om förhandlingarna kring internationella handelsavtal (som TTIP), globala flyktingkriser, klimatförändringarna, eller EU:s framtid efter Brexit. I samtliga fall finns en tendens att åsidosätta djupgående politiska diskussioner till förmån för systemets ”nödvändighet”. Det är en nyttig påminnelse att i samtliga fall är värdefrågor relevanta, och i så fall bör olika värden vägas mot varandra och det vara legitimt att göra olika bedömningar.

Slutligen påminner von Wright oss om att ”överge tron på framsteg som en historisk nödvändighet är inte lika med att överge arbetet för framsteg som en uppgift” (1993, 54). Han skisserar formerna för en ny global ansvarskänsla som överskrider gränserna för nation, etnicitet, religion samt generationell tillhörighet. Men är samtidigt medveten om risken att framstegsmyten återuppstår: huruvida ett nytt ansvarsbegrepp realiseras eller kvarstår som en from förhoppning kan inte sägas med säkerhet. Vi kan bara säga: ”Låt oss arbete för att det skall uppfyllas!” (1993, 56).

2 kommentarer

Filed under Filosofi

Pragmatism – en visionär realism?

Isabella Lövin beskrivs som en pragmatisk politiker. Efter hon tillträdde som språkrör för miljöpartiet i maj i år sätter SVT rubriken: ”Nu är det slut på idealism – nu gäller pragmatism”. Och i sitt första tal i den nya rollen säger hon själv: ”Miljöpartiet kallas ibland för världsfrånvända idealister, jag vill kalla oss visionära realister”.

Miljöpartiets ideologiska förändring har kanske fulländats. Det tycks åtminstone som det så kallat pragmatiska regeringspartiet är väsensskilt från det bohemiska gräsrotspartiet som det en gång var. Betänk till exempel hanteringen av flyktingkrisen, eller Lövins beslut om att flytta över delar av biståndsbudgeten till att täcka de ekonomiska hål som uppstått i samband med det ökade flyktingmottagandet. Det är två frågor där ideologiska övertygelser har fått stå tillbaka för vad som har beskrivits som pragmatiska överväganden.

Lövin och Damberg

Lövin och Damberg

Men kanske allra tydligast framträdde den nya politiska profilen under presskonferensen där Lövin tillsammans med näringsminister Mikael Damberg (S) annonserade regeringens beslut att acceptera Vattenfalls begäran om försäljning av brunkolsverksamheten i östra Tyskland. Miljöpartiet accepterade därmed en förlorad möjlighet att ansvarsfullt avveckla en källa till koldioxid 24 gånger så stor som Sveriges samlade årliga utsläpp. Enligt Miljöpartiets visionära realister fanns så klart inget alternativ då det statligt ägda bolaget måste drivas ”affärsmässigt”.

Om dessa tre exempel är politiska framgångar är högst diskutabelt, likaså om de är moraliskt rättfärdigade. Men frågan som jag är intresserad av nu är en annan, nämligen den om vad det innebär att vara pragmatisk inom politiken.

Frågan intresserar mig inte bara för att jag vill förstå Miljöpartiets ideologiska omdaning, utan också för att jag själv är tilltalad av pragmatismen, både utifrån min filosofiska forskning och så som en politisk hållning. Jag vill dock redan här understryka den viktigaste (om än kanske föga överraskande) poängen: den politiska användningen av termen ”pragmatism” (/”pragmatisk”) har ofta litet eller intet att göra med den filosofiska idén. Efter att jag presenterat den filosofiska idén kommer det bli tydligt att det är fallet och att den politiska användningen ofta är en vulgärpragmatism. Jag kommer exemplifiera det med beslutet att sälja Vattenfalls brunkolsverksamhet, som jag vill mena inte kan understödjas av pragmatiska överväganden.

Även om pragmatism är något obestämd och omtvistad inom den analytiska filosofin, så finns en någorlunda specifik och accepterad kärna. Den uttrycks i C.S. Peirces (1839-1914) så kallade pragmatiska maxim, som lyder: ”Consider what effects, which might conceivably have practical bearings, we conceive the objects to have. Then, our conception of those effects is the whole of our conception of the object”. Idén är att trosföreställningar bäst förstås genom dess praktiska konsekvenser.

C. S. Peirce

C.S. Peirce

Att tro att något är fallet har som funktion att vägleda handlingar; vi måste alltså studera de praktiska konsekvenserna av att trosföreställningar. Vi kan göra det genom att se på trosföreställningar som hypoteser om handlande som sedan kan prövas gentemot verkligheten. Att tro att sten är ett hårt material kan sägas vara en hypotes om hur materialet kommer bete sig i relation till andra material, t.ex. att det inte lätt kommer skrapas och att det kan slå sönder en mjuk fönsterruta.

Den pragmatiska hållningen blir kanske tydligast så som en sanningsteori, enligt vilken något är sant om det fungerar långsiktigt – eller som William James (1842-1910) uttryckte det, om det är ”the last word of the last man”. En sådan teori uttrycker en generell ”fallibilistisk” (d.v.s. felbar), empiriskt orienterad samt icke-Cartesiansk (d.v.s. icke-skeptisk) inställning till världen. Att anta en sådan pragmatisk attityd innebär att söka efter de praktiska konsekvenserna och låta dem leda tro och handling.

William James

William James

Ganska ofta används termen pragmatism inom den politiska sfären. Men den har oftast då litet att göra med den filosofiska attityden som jag nyss beskrev. Istället används den som en synonym till realpolitik. Realpolitik som signalerar en känslighet för de givna förutsättningarna samt en inställning att ideologiska och normativa idéer nedprioriteras eller åtminstone maskeras. Den realpolitiska praktiken är kanske främst förknippad med Otto von Bismarck och senare med Henry Kissinger, och deras kompromissande och resultatinriktade, men kanske också cyniska politik.

Men nu var det pragmatism vi pratade om. Vad skulle det innebära att applicera dess filosofiska idé i politikens sfär? Programmatiskt kunde man tänka sig att det vore en icke-dogmatisk, prövande och empiriskt förankrad inställning, utifrån vilken policys prövades i praktiken och inte på basis av dess ideologiska eller retoriska förtjänster. Man skulle vidare kunna tänka sig att hållningen inbegrep en öppenhet för möjligheten att revidera: att erkänna vad som blivit fel och acceptera det tillfälliga nederlaget; ta tillbaka och göra om. Det skulle i så fall vara en politik som stod i bjärt kontrast till s.k. symbolpolitik. Det viktiga skulle vara huruvida ett politiskt förslag vann erkännande och acceptans över tid. En politik som inte syftar till annat än att väcka en viss reaktion skulle därmed i de flesta fall vara kontraproduktiv.

Låt oss nöja oss med det och istället fortsätta genom att diskutera ett exempel på något som möjligtvis är pragmatisk politik, nämligen regeringens beslut att sälja Vattenfalls brunkolsverksamhet. Vi skulle alltså kunna se på detta beslut som en hypotes om framtiden: regeringen tror att det kommer vara bättre att inte äga än att äga smutsigt brunkol. Huruvida det är en korrekt bedömning kommer visa sig i dess praktiska efterföljder, då det antingen leder till goda eller dåliga konsekvenser. Det är alltså egentligen för tidigt att avgöra. Men tillåt mig att tvivla på en positiv utgång av följande anledning. En försäljning kommer med största sannolikhet leda till att en stor mängd växthusgaser släpps ut samt att klimatproblemet således förvärras. Det kommer förvisso leda till att svenska staten inte längre är direkt ansvarig för dessa utsläpp samt att ett svenskt statligt bolag inte längre är en av världens största miljöbovar. Om något liknande sker kan det rimligen anses att det hade varit bättre om en försäljning inte skett, det vill säga under förutsättning att det hade kunnat kombineras med en ansvarsfull nedläggning av verksamheten och att brunkolen blev kvar i marken (vilket det finns skäl att tro).

Kvar finns så klart den symboliska dimensionen av frågan. En möjlig förklaring till varför regeringen kom fram till detta beslut är att det var symboliskt viktigt att avyttra verksamheten för att undvika en ny Nuonaffär. Men det har alltså inget att göra med om beslutet kan antas leda till goda eller dåliga konsekvenser över tid och kan alltså inte vara ett pragmatiskt rättfärdigande. Det är måhända en ganska förutsägbar slutsats (det är så klart naivt att tro att politik skulle handla om att applicera filosofiska idéer), men likväl värd att nämna i sammanhanget.

Lämna en kommentar

Filed under Filosofi, Politiskt

Vattenfalls Befläckade Brunkol och En Missriktad Pragmatism

När näringsminister, Mikael Damberg (S) och klimatminister, Isabella Lövin (MP) häromdagen höll en pressträff meddelade de regeringens beslut att godkänna försäljningen av Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland till tjeckiska bolaget EPH och deras finansiella partner PPF. Det rör sig om fyra brunkolseldade kraftverk med tillhörande gruvor, i Lausitz-området i östra Tyskland. De står för hela 10 procent av Tysklands elproduktion, vilket resulterar i koldioxidutsläpp som är 24 storleken på de årliga svenska utsläppen.

 Fridolin med kolbit

Brunkol är ur ett klimatperspektiv kanske den sämsta energikällan då dess koldioxidutsläpp är mycket stora vid förbränning. Inte konstigt då att Gustav Fridolin (MP) stod och viftade med en kolbit under valrörelsen 2014 och lovade att statligt ägda Vattenfall AB skulle behålla och avverka sin kolkraftsverksamhet. Men hur kunde de löftet så otvetydigt brytas?

 

Jag skulle vilja påstå att regeringen och i synnerhet miljöpartiet har gjort en grav felbedömning i och med detta beslut. Istället för att sälja – eller i själva verket skänka bort – brunkolstillgångarna med det förutsägbara resultatet av fortsatta koldioxidutsläpp borde man, så som Svante Axelsson (ordförande för Naturskyddsföreningen) tillsammans med två tyska kollegor argumenterat för, ha undersökt möjligheterna till en ansvarsfull avveckling i samarbete med tyska staten.

 

Regeringens agerande framstår som en missriktad pragmatism. I ett försök att vara ansvarstagande och realpolitiska har man fattat ett kortsiktigt och dåligt genomarbetat beslut. Troligtvis har den historiskt misslyckade Nuonaffären spökat. Resultatet är hursomhelst en missad möjlighet. Här kunde Sverige, vars roll i det internationella klimatarbetet annars är liten, ha haft en stor betydelse. Sverige kunde ha visat vägen mot ett fossilfritt samhälle. Ett beslut att avveckla hade varit viktigt eftersom det hade visat på hur radikala beslut som måste fattas. Det hade varit ett tydligt exempel på den konkreta nödvändigheten att behålla fyra femtedelar av de prospekterade fossila bränslena i marken (se Bill McKibbens välkända artikel). Och det hade dessutom ifrågasatt en exploatering- och tillväxtorienterad kortsiktig ekonomisk rationalitet.

 

”Men”, säger den påstådda pragmatikern, ”det finns inte stöd för ett sådant beslut i de ägardirektiv som riksdagen beslutat ska styra Vattenfalls verksamhet”. I en mycket omdebatterad formulering står att Vattenfall ska ”affärsmässigt bedriva energiverksamhet så att bolaget är ett av de bolag som leder utvecklingen mot en miljömässigt hållbar energiproduktion”. Regeringens tolkning av paragrafen är att den gör det omöjligt för dem att neka Vattenfalls förfrågan om en försäljning av brunkolsverksamheten. Flera har dock påpekat att det är långt ifrån klart.

 

För det första verkar det relativt klart att frågan om en eventuell försäljning av verksamheten är ett beslut som regeringen äger och kan besvara som de vill (det säger t.ex. Vattenfalls ordförande Lars G Nordström). Därmed inte sagt att ett beslut om att behålla och avveckla är möjligt. Men, för det andra, kanske ett sådant beslut faktiskt ryms inom existerande tolkningsramarna för ägardirektivet (se t.ex. här). För det tredje, om det önskvärda beslutet inte är möjligt här och nu givet ägardirektivet, ja då skulle ju det naturliga vara att verkar för att det ska bli möjligt genom att i riksdagen lobba för ett reformerat ägardirektiv. Att vara pragmatisk innebär inte att platt acceptera existerande möjlighetsstrukturer; det innebär att verka för långsiktiga stabilt fungerande handlingsalternativ.

 

Men kanske har hänvisningen till ägardirektivet som ett praktiskt hinder bara varit ett svepskäl eller rationalisering av ett redan fattat beslut om försäljning. Se t.ex. här.

 

”Men”, insisterar pragmatikern, ”det spelar ingen roll ändå. De totala utsläppen i EU bestäms av taket för utsläppshandeln, EU-ETS, så även om Vattenfall skulle låta brunkolet vara i marken skulle inte det minska de totala utsläppen”. Enligt vissa kommentatorer (se här och här) finns det bara ett sätt att minska utsläppen av växthusgaser i EU och det är genom att minska antalet utsläppsrättigheter. Men det är ett försåtligt argument. Det skulle vara sant i en välfungerande marknad, men är djupt missvisande här och nu i och med att EU-ETS knappast fungerar.

 

Problemen är många med EU-ETS, men grunden för dem alla är att det finns ett stort överskott av utsläppsrättigheter. Det är alltså billigt att köpa och därmed billigt att släppa ut. Det är osannolikt att särskilt många utsläppsminskningar har kommit tillstånd genom att företag tvingats ta hänsyns till dyrköpta utsläppsrättigheter. På tal om det, så köper i regel energiföretag, likt Vattenfall, utsläppsrättigheter som en typ av framtidsförsäkring för den verksamhet de bedriver. Som DN avslöjade (se här) finns sådana utsläppsrättigheter också för Vattenfalls brunkolsverksamhet och, även om de är undantagna affären just nu, tycks tanken vara att vart eftersom sälja dessa till den nya ägaren.

 

Det mest naturliga hade därför varit att om Vattenfall behållit och avvecklat så hade detta beslut också inbegripit utsläppsrättigheterna, d.v.s. att de hade annullerats. I en fungerande EU-ETS hade det lett till minskade utsläpp. En sann pragmatiker hade hursomhelst utgått ifrån existerande möjlighetsstruktur och inte förutsatt en idealt fungerande utsläppshandelsmarknad i ett argument om vad som bör göras. Även om en pragmatiker inte blint accepterar existerande möjligheter som de enda tänkbara utgår hen ifrån dessa.

 

Men kanske det är fel att anta att det är en pragmatism som bakomliggande regeringens beslut. Ett alternativt skäl skulle kunna vara att de vill frånsvära sig från den befläckande brunkolen, som inte bara smutsar närmiljön och atmosfären utan också ägarnas samvete. En tydlig konsekvens av att Vattenfall säljer brunkolen är så klart att de renar sin hållbarhetsprofil, åtminstone ytan. Vattenfall och svenska staten kommer inte längre vara brunkolsexploatörer och den moraliskt befläckande verksamheten kommer inte längre vara deras bekymmer. Men, utifall detta är en rimlig hypotes, är det rena samvetet inte alltför dyrköpt? Spelar det någon roll vem som sitter på Svarte Petter när vi passerat tvågradersmålet?

Lämna en kommentar

Filed under Miljö, Politiskt

Är det låga oljepriset bra för klimatet?

Olja i solnedgång

Oljepriserna har senaste två åren varit rekordlåga. Vissa påstår att det är bra för klimatet (en snabb googling gav för handen bland annat följande artiklar: den här, den här, den här och på engelska t.ex. den här) eftersom det gör det mindre lönsamt att investera i sökandet efter ny olja samt ger en möjlighet att ta bort subventioner. Andra fruktar att den billiga olja kommer ytterligare accelerera den alltjämt stigande trenden av växthusgasutsläpp. Frågan är alltså om det är bra eller dåligt med låga oljepriser utifrån ett klimatperspektiv. Det är en fråga med relevans för klimatpolitik och för den normativa frågan om hur vi bör bemöta klimatförändringarna. Om det skulle visa sig att låga oljepriser är bra för klimatet, ja då vore det t.ex. dumt att artificiellt höja priserna genom en koldioxidskatt.

Ekonomen Harold Hotelling skrev om detta problem redan 1931. Han presenterade en matematisk modell enligt vilken priset på icke-förnybara resurser, under vissa ytterligare antaganden, följer diskonteringsräntan (vilket ungefär kan förstås som avkastningen för alternativa investeringar). Hans utgångspunkt var sökandet efter en optimal takt för utvinnandet av icke-förnybara resurser: bör allt utvinnas och säljas direkt, eller bör resursen hushållas med över tid? Svaret beror, enligt Hotelling, på det relativa värdet av konsumtion nu och konsumtion i framtiden, så som uttryckt i diskonteringsräntan: en hög ränta innebär att dess framtida värde är lågt och att det därmed finns skäl att konsumera nu, och vice versa, betyder en låg diskontering ett högt framtida värde och skäl att konservera. Hotelling menar att en optimal extraktionsbana följer ränteutvecklingen för alternativa investeringar. Med andra ord, man bör utvinna den del av resursen som kan säljas och investeras i ett alternativ med högre framtida avkastning.

Låt oss förenkla något och ta olja som ett exempel på en icke-förnybar energiresurs och solcellsenergi som alternativet (men notera att det egentligen orimligt att bestämma diskonteringsräntan med enbart en alternativ investering). Om en investering i solenergi kan förväntas ge en högre avkastning än en nuvarande investering i olja, ja, då bör ett sådant skifte i investeringar ske: oljetillgången säljas och investeras i solenergi. Om däremot oljeinvesteringen kan förväntas ha en högre avkastning än den potentiella investeringen i solenergi, ja då bör den behållas. Ett alternativt sätt att uttrycka samma sak är att oljan nu är värd mer än den framtida oljan eftersom solenergin kan förväntas ha en mer positiv utveckling jämfört med oljan.

Då kommer vi till det som kallas för ”Hotellings regel”, vilken gör gällande att priset på en icke-förnybar resurs (under vissa idealiserade antagande) kommer att följa diskonteringsräntan: högre ränta betyder ett högre pris. I vårt exempel skulle alltså priset på olja följa det förväntade värdet av solenergi, det vill säga, att när en investering i solenergi blir mer värdefull, sjunker värdet av framtida olja och priset på nuvarande olja höjs därmed.

Hotellings poäng var att det finns en självreglerande mekanism för icke-förnybara resurser, som olja: om alternativa resurser, som solenergi, blir billigare alternativt om den aktuella resursen blir dyrare och då kommer det snart ske ett skifte från olja till solenergi. Skälet är att om priset på olja höjs, så kommer den bli svårare att sälja, vilket i sin tur minskar konsumtionen. På så sätt finns en inbyggd hushållningsprincip för icke-förnybara resurser: en optimal balans av konsumtion och konservering nås genom att priset följer diskonteringsräntan, d.v.s. allteftersom alternativa investeringar blir mer lönsamma minskar konsumtionen av resursen.

Vid första anblick tycks Hotellings modell lovande i klimatfrågan. Problemet är bara att den inte stämmer – eller ja, den stämmer bara under de idealiserade modell-antagandena som Hotelling gjorde – i själva verket så skulle vi kunna ha en situation där investeringar i fossila bränslen som olja har ett lägre förväntat värde än en motsvarande investering i solenergi (jmf. ”stranded assets”), men där oljepriset trots det är lågt. Än värre för applikationen är att ett av antagandena är att det är en ensam ägare som har full kontroll över resursen uppenbart är falskt när det kommer till drivkrafterna för klimatförändringarna. Klimatproblemet är ett s.k. ”allmännings dilemma” som involverar flera aktörer.

Men att Hotellings regel inte stämmer i verkligheten och inte är behjälplig för klimatfrågan hindrar inte det faktum att folk refererar till den, ofta på ett missvisande sätt, i debatten. Ta till exempel en artikel från 2011 av den amerikanska filosofen Ben Hale, med titeln ”Nonrenewable Resources and the Inevitability of Outcomes”. Hale för en ödesdiger argumentation om att klimatförändringarna är oundvikliga fram till dess att vi bestämmer oss för att det är principiellt moraliskt fel att orsaka dem (vilket inte kan rättfärdigas konsekventialistiskt, enligt Hale). En essentiell premiss i hans argumentation är Hotellings regel, som han tolkar som att ägare av olja (låt oss fortsätta med det som exempel) kommer att justera priset så att de kan krama ut minsta lilla droppe av denna resurs. Hans tolkning tycks här helt enkelt vara att regeln är en variant av utbud/efterfrågan-principen, vilket är missvisande då Hotellings poäng just var att den principen inte är verksam för icke-förnybara resurser. Vidare fortsätter han: ”as alternativa energy technologies develop, fossil fuels become less and less valuable sitting in the ground. Fossil fuels effectively reach their expiration date – so it makes sense to try to use them as fast as possible. Suppliers face increased pressures to pump fast, price optimally, and get as much oil out of the ground as they can” (2011, 380).

Det låter ju inte bra alls. Men är det en konsekvens av Hotellings regel, om den vore sann? Nej, det är ett missförstånd. Vad som händer när alternativa energikällor utvecklas är mycket riktigt att det blir relativt sett mindre värdefullt att konservera fossila energikällor och därmed mer värdefullt att konsumera dem. Men det reflekteras också i ett höjt pris, vilket kommer göra att mindre konsumeras och ett skifte till en alternativ energikälla. Det är visserligen rationellt att sälja oljetillgångar, men problemet är att färre och färre kommer vilja köpa en sådan dålig investering. Vad mer är, oljan måste så klart också borras upp och raffineras. Att vi får kännedom om att oljeprospekt minskar i värde betyder inte att oljan de intecknat snabbt och enkelt kan föras ut till marknaden, oftast betyder det helt enkelt att insatserna för att extrahera oljan avbryts och en förlust i räkneboken.

Generellt är det alltså bra för klimatet med ett högt oljepris och dåligt med ett lågt oljepris, åtminstone i Hotellings modell. Men i verkligheten finns, som sagt, inte den nära koppling mellan priset på icke-förnybara resurser och diskonteringsräntan. I verkligheten, till skillnad från i Hotellings modell, så kan också nya oljetillgångar upptäckas – och om det är en möjlighet, eller ja, ett hot, då kan det vara bra med ett lågt oljepris. I verkligheten finns det dessutom en mängd artificiella prismekanismer, som t.ex. subventioner för fossila bränslen (vilka är minst 10 miljoner dollar per minut), vilket gör att oljepriset inte är en särskilt tydlig signal alls. I verkligheten är det alltså svårt att veta.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized